Här kan du läsa lättförståeliga sammanfattningar av utvalda publikationer.
Förstår du din journal
Inom sjukvården pratas och strävas det efter att vården ska personcentrerad. En vård där patienter är i fokus, även i dokumentationen. Där patienter är delaktig i de beslut som tas. Där patienter får tycka till om sin vård och där deras upplevda behov blir tillgodosedda.
Det är allmän känt att man kan läsa sin journal på 1177, att man kan läsa sina provsvar och att man kan få sina recept förnyade. Men går det att förstå det som står? Journaldokumentation används både av läkare och annan vårdpersonal för att kommunicera sinsemellan vilket kan innebära att både innehåll och språk kan vara svårt att förstå. Och då kan det bli svårt för patienter att verkligen vara delaktiga i de beslut som tas.
En ny studie från Göteborg satsade på att undersöka hur patientjournaler skrivs. Målet var att:
- Identifiera personcentrerat innehåll i journaltext och utskrivningsmeddelanden
- Beskriva vad som kännetecknade språket i utskrivningsmeddelanden
Journaltexter och utskrivningsmeddelanden analyserades. För det mesta visade sig journalerna vara patientcentrerade. Det betyder att fokuset låg på patientens symtom och vilka åtgärder som hade gjorts på sjukhuset. Det fanns inte mycket dokumenterat kring vad patienter föredrog, ville och behövde, alltså personcentrerad information. Inte heller kring deras delaktighet i vården. Vad gäller utskrivningsmeddelanden var språket ofta fackmässigt och förkortningar och medicinska termer användes flitigt.
Fler studier behövs för att kunna ge råd kring hur dokumentation som rör vård ska ske och vad den ska innehålla för att den skall vara lättförståelig och personcentrerad. Vi vet fortfarande för lite om patientens perspektiv och hur vårddokumentation skall samskapas och delas mellan sjukvården och patienten. Målet är att dokumentationen i framtiden inte bara ska ske på läkarspråk, utan även på helt vanlig, förståelig svenska.
Sammanfattning av:
Hur drömmar förändras
Alla har vi olika drömmar. Vi kan enas om att drömmarna förändras under livets gång, nu kanske du inte längre drömmer om att bli en superhjälte. Mål, planer och drömmar präglas av vår personliga historia, livssituation och förutsättningar. Olika livshändelser kan sätta saker i perspektiv. Sjukdom är något som ofta gör detta. När man blir sjuk får man annat perspektiv och andra förutsättningar vilket ger nya mål, planer och drömmar. Efter en hjärtinfarkt kanske man inte kan springa, resa, umgås på samma sätt som innan man blev sjuk. Men man har fortfarande drömmar och livsmål.
Inom sjukvården förbises detta ofta. Om doktorn pratar om patientens livsmål? Kanske inte. Det står oftast inte om mina drömmar i min journal i alla fall. Såvida inte din stora livsdröm är att ta de där nya tabletterna varje morgon och kväll.
Att vården ska bli mer personcentrerad är något vi strävar mot och för detta behövs studier inom ämnet. Den här studien syftade till att analysera hälsoplaner gjorda till äldre patienter med kranskärlssjukdom. Totalt deltog 84 patienter och över 250 hälsoplaner analyserades. Hälsoplanerna var skrivna av sjuksköterskor med utbildning inom personcentrerad vård. Det man kom fram till var att det dokumenterades oftare om mål och resurser relaterade till medicin och hälsa. Men inte mycket om generella mål och resurser i livet, familj, kultur och socialt. Det visade sig även bli mer och mer uttalat med tiden. Mer och mer fokus på medicinska mål, och mindre på det som faktiskt upplevs viktigt för patienten själv. Huruvida de dokumenterade målen och resurserna speglar patienternas önskningar behöver undersökas i fler studier. Om generella livsmål placerades högst upp i ”målhierarkin” skulle patienter kunna motiveras till förändring i större utsträckning. På så sätt hade även de medicinska hälsomålen kunna uppnås, det som sjukvårdspersonalen så ivrigt strävar efter. Kanske är ditt mål att kunna plocka svamp, gå ut med hunden, skaffa nytt jobb. Ett mål som gör att du mår bra och känner dig nöjd med livet. Att sträva mot ditt personliga mål är ju helt klart mer motiverande än att leva för att ta den där nya tabletten varje morgon. Om sjukvården hjälper dig att sträva mot ditt personliga mål utefter dina resurser, når du sannolikt din doktors hälsomål också. Det hade varit ett steg i rätt riktning mot en mer personcentrerad vård.
Sammanfattning av:
Magont utan någon förklaring – eller?
”Jag förstår att du har ont, men vi hittar ingen orsak till din magsmärta”, säger läkaren. Man hittar inget. Proverna är normala. Röntgen är normal. Men patienten har ändå ont i magen.
”Tror läkaren att jag bara hittar på?” kanske någon frågar sig. Det är ju inget uppenbart fel – eller?
Detta är ett exempel på det som kallas för somatisering. Man uppvisar symtom utan att det går att hitta någon kroppslig orsak. Det är vanligt vid många tillstånd, tex Irritable Bowel Syndrom (IBS). IBS innebär en känslig mage med återkommande magont och förstoppning och/eller diarré. Läkaren hittar inte något som verkar vara konstigt. Men bara för att man inte kan hitta något vid undersökning, betyder det inte att det inte finns en förklaring till smärtan. Forskare föreslår att det kan finnas en koppling mellan de ”oförklarliga symtomen” och en ökad känslighet i nervsystemet, en så kallad sensitisering.
Studien undersökte precis detta. Deltagare undersöktes med magnetkamera (MR) av hjärnan. IBS patienter med hög respektive låg grad av oförklarliga symtom jämfördes med varandra och med friska personer. Totalt ingick drygt 30 personer i varje grupp. Målet var att undersöka de nätverk som bildas i hjärnan när man studerar hur olika områden i hjärnan samvarierar i storlek. Och det verkar skilja sig åt mellan grupperna. Det var främst i tre områden grupperna skiljde sig åt:
- Främre pannloben
- Lillhjärnan
- Insula, så kallad ”femte loben”
Resultaten pekar på att processerna i främre pannloben var viktigast när det kom till sensitisering. Har du glömt vad det var för något? Det är helt ok! Vi tar det igen. Sensitisering var den ökade känsligheten i nervsystemet som kan vara kopplad till somatisering. Och somatisering i sin tur var de symtomen patienter kunde uppvisa utan att man hittar någon kroppslig orsak på undersökningarna. Alltså verkar det faktiskt finnas skillnader i hjärnan. De ”oförklarliga symtomen” kanske inte är så oförklarliga trots allt.
Sammanfattning av:
”Om krisen eller kriget kommer”
Förbjudet område. Vakter vid ingången som bara släpper in behöriga. Inga besök tillåtna. Täckt ansikte när man kommer in. Vad händer egentligen därinne? Någon kanske tror att jag pratar om ett fängelse någonstans långt bort. Nej. Det var svenska sjukhus under COVID-19 pandemin. Med en gnutta av överdrift.
Pandemiåren längtar men inte direkt tillbaka till. Men har du undrat vad som hände därinne på sjukhuset? Hur var det att jobba som sjuksköterska på intensivvården (IVA) under pandemins början?
Ja, det har forskare faktiskt också frågat sig. Den massiva ökningen av svårt sjuka patienter på IVA ställde stora krav på personalen. Sjuksköterskor behövde till och med omplaceras från andra avdelningar.
Därför skickades en enkät ut online till en stor mängd sjuksköterskor som arbetat på IVA under pandemins första fas. De nästan 300 svaren som kom in rapporterade en mycket stor arbetsbelastning. Föga förvånande kanske. Erfarna intensivvårdssjuksköterskor hade inte tid att ge support till sjuksköterskor från andra avdelningar. Mindre än en femtedel fick en introduktion innan de började på IVA. De upplevde att omvårdnaden nedprioriterades vilket gick ut på patientsäkerheten och vårdkvaliteten. Den ökade arbetsbelastningen påverkade deras egna fysiska- och psykiska välmående. Även etisk stress beskrivs, dvs stressen av att inte kunna tillgodose den vård man hade önskat ge patienter.
Vilken negativ artikel, kanske du tänker. Ja, vården ställdes inför stora utmaningar. Men det pekar i alla fall tydligt på var förbättring behöver ske. Kompetens bland personal måste prioriteras. Introduktionsprogram behövs. Fysisk och psykisk stöttning till personalen är väsentlig.
Sjuksköterskor – IVAs stöttepelare – får inte bli bortglömda. IVA är ju frontlinjen för vården av svårt sjuka patienter. Bättre krisberedskap behövs. ”Om krisen eller kriget kommer” som det heter. Eller en annan pandemi för den delen.
Sammanfattning av:
Opererad utan morfin
Morfin är exempel på ett läkemedel inom gruppen opioider. Andra kända exempel är oxycodon, fentanyl och tramadol. De är alla potenta smärtstillande och används mycket inom vården, inte minst vid olika operationer. Du kanske har hört om opioidkrisen? Precis. Användningen har ökat mycket de senaste åren och har blivit ett stort problem i vissa länder. Även om de har sin plats och funktion i vården har de inte bara bra effekter. Biverkningar finns både på kort och på lång sikt.
Därför har man i Göteborg utvärderat flera studier som undersökt skillnaden mellan att söva och operera patienter med och utan opioider. Totalt inkluderades 1934 patienter som genomgått olika operationer. Men vilka patienter återhämtade sig snabbast? Vilka mådde bäst efter operationen? Vilka var inlagda kortast tid? Vilka hade minst ont efteråt?
Frågan är, var det dem som fått opioider eller inte?
Resultatet visade att patienter som blivit sövda och opererade utan opioider fick en lika patientsäker narkos under operation och faktiskt hade färre negativa händelser, så kallade ”adverse events”, efter operation. Framförallt var illamående och kräkning lägre bland de som inte fått opioider. Ingen skillnad fanns i hur länge de var inlagda på den post-operativa avdelningen.
Ja men, de hade väl i alla fall mer ont efter operationen…eller?
Nej, det var faktiskt ingen skillnad! De som inte fått morfin eller annan opioid under operationen hade alltså INTE mer ont efter operationen.
Det verkar alltså som att man kan bli sövd och opererad utan morfin eller andra opioider. Och detta utan att patienter påverkas negativt, varken med tanke på säkerhet eller på smärta.
Sammanfattning av: